
Jag har lyssnat på min första bok av Dick Harrison, Det osmanska riket, som han också har pratat om på bokmässan i Göteborg i år. Var inne och nosade på Bysans via Gunnar Ekelöf i min ungdom, men har en period i min läsning där jag fokuserar på Mellanöstern. Jag tänkte prova på en böckerna om världens dramatiska historia av Harrison, de verkade överskådliga. En kollega nämnde det koloniala perspektivet och förutom att boken var väldigt faktaspäckad och komprimerad (men det kan bero på att jag lyssnade på boken) så fanns mycket väl kolonialismen där som ett raster. Jag kan också känna mig allergisk mot när fältslag och krig framställs som stordåd, om det såväl är mellan orcher och alver i Sagan om ringen eller i mer verklighetsnära sammanhang. Det känns som att Harrison glorifierar och blåser under våldet. Jag tänker att det måste finnas andra perspektiv och andra historier att berätta om det osmanska väldet. Så småningom ska jag leta efter en turkisk historiker som skrivit om det, gärna med ett feministiskt öga. Så tja, det var nog en slags ingång ändå, en splittrad på grund av jag lyssnade och donade med annat samtidigt, till exempel dessa miniatyrbokhyllor som ska bli ett magiskt bibliotek. Harrisons bok får plats i det. Men bakom en stor och bildrik utgåva om den arkeologiska utgrävningen av Catalhöyük, en neolitisk stad i södra Anatolien där en del forskare anser att män och kvinnor levde under samma villkor. En känd figurin därifrån är en kvinna som sitter på en stol och stödjer sina armar två två leoparder. To be continued!

Lämna en kommentar