Bokbladet

Jag skulle ha mitt livs första talbokscirkel och valde boken Augustimänniskor av Sergej Lebedev. Det blir intressant att prata med pensionärer om den sovjetiska epokens fall, tänkte jag, som är väldigt intresserad av Ryssland och Östeuropa. Jag har varit det sedan jag skrev specialarbete på gymnasiet om Sovjetunionens fall 1993, allt eftersom, och intresset för den slaviska kulturen och landområdena syntes också i min masteruppsats i idéhistoria om belarusiska broderier som kulturella minnen som jag blev klar med 2023. Det är trettio år senare, ser jag nu. Hur som helst, talbokcirkeldeltagarna kom in i Berguven, bibliotekets största mötesrum, pigga och glada i hågen. Solen lyste in genom fönstren, kaffet var klart och rulltårtan uppskuren. När jag frågade vad de tyckte om boken sa en att den var förfärlig och syftade till scenen där huvudpersonen letar efter sin far i ett tåg fyllt med lik. – Jag har inget emot temat, men bildspråket är jobbigt, det är för mycket bildspråk och poetiska ord, typiskt ryskt, sa den annan deltagare. Vi diskuterade ändå boken i en och en halv timme och någon hade en mamma som var båtflykting från Baltikum. När muren i Berlin föll, var det en världshändelse, tyckte även deltagarna. Men de var sugna på att läsa något helt annat, som Sommarboken av Tove Jansson. Det är knepigt att välja böcker ibland. själv tyckte jag väldigt mycket om boken, både de fruktansvärda skildringarna och bildspråket, att det svävade iväg. ”Kyrkogården rymde tre epoker – den österikisk-ungerska, den polska och den sovjetiska. de sovjetiska gravarna trängdes i en del av kyrkogården, de polska i en annan, de österrikiska gravarna låg däremellan. På vissa sovjetiska och polska gravar fanns spruckna porslinsovaler med porträtt, och i sprickorna hade jord letat sig in – det såg ut som någon försökt retuschera dem och färgen flutit ut, eller som någon velat hämnas på de döda, eller som om de själva tagit sig upp en oväderskväll när ingen levande var i närheten för att klösa ögonen ur varandra.” Deltagarna i talbokscirkeln har levt ett helt liv, med nyhetssändningar, engagemang och krig som avlöser varandra. Jag kan förstå att de vill läsa något lättsmält. När jag diskade kaffekopparna tänkte jag på min mormor och funderade att söka kursen om dödens idéhistoria till våren.