Bokbladet

Jag har sett boken överallt, i bokhandlar, på bibliotek, i tidningarnas kultursidor men tänkt när ska jag hinna läsa den här boken? Så fick jag den från min kusin Eva då jag fyllde 50 år och den har följt med på skrivarresa i en by i Spanien och kattungarna Lynx och Onyx fick tag på omslaget och hade en skojsig stund när jag var i köket. Det karakteristiska märket efter an kaffekopp finns också inpregnerat på omslaget och ja, jag har levt med boken, precis som karaktärerna har levt med mig. Många episoder känner jag igen mig i, kanske inte exakt på decennium, klädstil eller musikhak, men åjo, känslorna, idéerna och stämningarna har jag varit med om. Fredrike-ish i Köpenhamn, fast utan vissa attriraljer uppe på köksskåpen, de flyktiga mötena med någon som man vågar längta efter, det lilla kollektivets logik, resonemangen kring författarskap och filosofi. En utlevande och samtidigt oåtkomlig vän. En farhåga jag hade om boken som besannades. I bokform blir karaktärernas liv vackert, det får en mening. Planlösa vandringar i dimman, skrivhäften på kafébord i Paris och entréer på universitetsbibliotek är inte lika skarpa i verkligheten. Tack, Lydia för en självklar och givande läsupplevelse!