Den här boken har en fantastisk intrig, en skola i öknen för unga kvinnor som ska uppfostras, en föreståndare som både bestämmer och tillåter, en kvinnlig rapartist och hennes död som blir som en ton som går genom boken. Hatet och vänskapen mellan de unga kvinnorna, deras flykt till mopedmän i öknen, en oresonlighet och hur Said beskriver huvudpersonen Nadines tvivel och upproriskhet. Det är en rå och ren bok som gör ont att läsa. Det är en bok med ett orginiellt uppbyggt språk, Said vet vad han skriver om.

Lämna en kommentar

kalla mig taxen Sixten

Jag är bibliotekarie, skrivpedagog, idéhistoriker, poesidansare och samlar här mina tankar om de böcker jag läser för att hålla reda på all läsning. Jag tycker också om sång och musik, kaffe, katter, människor, stickgraffiti, textilkonst, att få små grejor att lysa med hjälp av simpel elektronik, performances, feminism, queer, antirasism och vänsterpolitik.

Låt oss ansluta