Bokbladet

Det var min tur att välja bok i bokcirkeln som jag är med i på min fritid. Jag valde En handfull vind av Negar Naseh. Det är hennes tredje bok och handlar om Minou, som lever kvar i Teheran hösten 1978 när revolutionen som resulterade i shahens fall bryter ut. Minous man har redan flytt till Sverige, där han väntar på henne. Minou är gravid med sitt andra barn. Boken börjar med en beskrivning av den prunkande balkongen som det äldsta barnet, Nima och Minou sköter om. Jag ska inte avslöja hela handlingen i boken som jag verkligen kan rekommendera, både för miljö och personbeskrivningarna och de samtidshistoriska och politiska dimensionerna. Fint att få läsa så ingående om landskapet och stadsbilden i Iran och Teheran. Nu känns det som att jag har sett det på håll iallafall. När vi hade vårt bokcirkelmöte i måndags, som hostande jag var med på via länk, så pratade vi om Minou. Det är befriande att kvinnorna i romanen väldigt mycket går sina egna vägar, att det inte är en berättelse om ett konservativt Iran. Jag tycker att det är intressant att Minou, som sedan blir barnmorska, blir irriterad över att svenskar vill ha semester. Det säger något om villkor och seder. Det är svårt att förstå sig på Minou, hon känns lite avlägsen, sa jag i bokcirkeln med då fogade de andra in att berättarstilen stundtals är avlägsen. Författaren ger utrymme till en person i taget och berättar inte om alla detaljer, vilket är bra. Kvinnorna är ganska kompromisslösa och luttrade. Det är både sorgligt och befriande att Minou finner sig till rätta i Iran utan sin man mot slutet av boken. Intressant att läsa om shahen i landsflykt, hans simning, dödsångest, ödlorna i duschen, journalisten David Frost, skickligt beskrivet av Negar Naseh. En sann skildring liksom, som tillägnas de som dödades i massavrättningarna 1988. När människor är med om saker, blir de torra och krassa som Minou. Det finns en skönhet och vila i det.