En av mina sommarböcker är denna bok. Nu är det ett tag sedan jag svalkade mig i havet, men minnet av Özlös bländade prosa finns kvar. Kristallklar, djupgående, sorglig, drastisk och mänsklig.
”Där torget i Karaköy och den branta backen upp till Kuledibi möts börjar gatan Bankalar, där de grå byggnaderna, vars arkitektur påminner om gamla, mörka centraleuropeiska städer, reser sig på var sida om gatan.”
En historia om en flicka som berättar om livet i byn på landsbygden i Turkiet, den unga kvinnans flytt till Ankara och sedan till Paris. Den kompromisslösa flickan blir ung kvinna, har radikala vänner och är klarsynt. Den kunskap som flickans föräldrar är så noga med att hon ska få har fler bottnar för henne.
”Jag går i grundskolans första klass. Stalins död firas som om den vore en högtid. Vi dansar på kartorna. Vi reser en gravsten över Stalin i Sovjetunionen./…/ Nunnorna äter inte kött på fredagar. Lukten av grillad fisk från köket når ut till skolgården.”
Vänskap, barer, sex väntar i den unga kvinnans liv. Både klarsynt och ödmjukt skildrat. Hon blir besatt av en man, stannar inte kvar. Har han dött? Finns minnet kvar i Léo Férres musik? Den unga kvinnan trasslar in sig i sig själv och får tillbringa tid på olika sjukhus. Hon återvänder till sist hemåt.
”Jag ska passera Taurusbergen./…/Mina kamrater väntar på varandra på kaféet. Jag älskar dem. De är alla människor som ser problemen som finns i det här landet och som kämpar för en förändring.”
Bokbladet 
Lämna en kommentar